Bysjöforsen

Bron vid Näset oktober 2009
Bron vid Näset oktober 2009

När jag skulle bestämma Entrebild till min blogg, så fann jag Staffan Westbergs bild av min barndomsfors på Bysjösidan som självklar. Den rymmer så många minnen. Där lekte jag och min bror som små. Från början utan föräldrarnas tillåtelse, men oj vad spännande det var.
Vi kunde stå hur länge som helst på bron och kasta pinnar, följa deras virvlande färd. Forsen var den sista jag tog faväl av när jag lämnade byn för att gå den långa vägen till bussen som skulle ta mig till skolhemmet. Bruset från forsen var det första jag hörde när jag på hemväg närmade mig den. Så tack Staffan. Kommer i ett senare tillfälle att berätta mer om forsen.

Idag har vi -29 grader. Våren och sommaren känns avlägsen.

Vi hörs…..

Att vara nyfiken

När jag som 53-åring beslöt mig för att läsa 25 p Mental träning vid Skandinaviska ledarhögskolan i Örebro och berättade det för våra barn, sa vår son Jonnie: Mamma dö inte nyfiken, lyssna till ditt hjärta. Visst, jag tänker inte dö nyfiken, jag lyssnar till mitt hjärta. Vilket innebär att jag ofta känner att jag är på ”fel ställe”. Men oj, vad roligt jag haft och kommer att få. Nu har jag kastat mig in i bloggandets värld. Vårt barnbarn Peter kom med frågan, Varför öppnar du inte en blogg Momma? Ja kanske det, men hur gör man? Tur att det finns hjälpsamma människor som Lars-Eric Forssén och Anita Berglund. Med deras hjälp ska jag på staplande steg komma igång.
Eller som poeten Robert Fors skriver:
” Två vägar gick åt olika håll i skogen och ja…
jag tog den som var mindre använd.
Och det gjorde skillnaden”

Vi hörs…..

Förutseende

Någonting som vi länge har diskuterat är, vad gör vi med källartrappan? Trappräcken saknas. Brant och bedrövlig är trappan. Därnere har vi tvättmaskin, pelletspanna, potatiskällare mm. Det löste sig, gode vännen Assar fixade ledsänger. Så var vår uppgift att göra resten. Jag fick uppgiften att bestämma höjden, hålla i objektet, vara hantlangare. Problemet om det nu är ett problem, är att vi båda är lite handikappade. Jag med mina svaga knän, Kjell med sin rygg och dåliga syn. Men efter många skratt, pustande och Kjells svordommar sitter trappräckena där.Vi kan tryggt gå upp och ner i trappan utan rädsla för att ramla och bryta både huvud och ben. Stolt ringer vi våra barn och berättar om vår bragd. Får som svar: Ni skulle ha väntat på oss, vi skulle ju hjälpa er. Vi vet. Imorrn ska vi montera in en ny köksfläkt.

Vi hörs…..

Eländes elände

Det här hände för en vecka sedan. Barnbarnet Albin som bor i Sollefteå fyllde elva år den dagen. Vi skulle uppvakta. Kl 7.00 hoppar jag in i duchen. Ute är det minus 25. – Intvålad, med hårinpackning står jag där och vattnet TAR SLUT! Ropar på Kjell som yrvaken kommer rusande. Vi bor i villa med eget vatten. Djupborrat. Jaha det kunde jag vänta mig, vatten he…t har frusit. Med de orden rusar han ner i källaren, kommer lika fort upp. Jag måste ut…. Inte nu, säger jag huttrande. Påklädd försvinner han ut i mörkret och kylan. Vad gör jag. Till saken hör att han har ryggskott. Får på mig kläderna, tar ficklampan och rusar ut. Ute på tomten har vi en tre meter djup ”brunn” som inneh. pump som tar upp vattnet. Dit leder spåren. Brunnslocket är borta, lyser med ficklampan ner i mörkret. Där står Kjell på en stege Jag sitter fast. Jag tar ett djupt andetag. Vad skulle du dit för, du är 76 år, har ryggskott… Hjälp mig.. ropar han. Så småningom kommer han loss, kommer upp. Omskakade går vi in i värmen.På efter middagen fick vi vattnet tillbaka, jag fick duscha färdigt. Men nån Sollefteå resa blev det inte. Innan vi somnar den kvällen frågar jag Kjell igen: Vad skulle du dit ut för? Kolla, är det enda svar jag får innan han vänder sig om och somnar.

Vi hörs…

Älskade barnbarn

Hade igår slagit oss ner framför TV med en kopp kaffe och resterna av julkakorna. Damernas skidskytte ska just börja. Då ringer telefon. Vem vågar ringa nu är Kjells kommentar. Jag svarar. Hej Momma, det är Oskar (8 år). Får jag fråga om en sak? Javisst svarar jag. Kan vi få komma in hos er och äta lunch. Plättar med vispgrädde och hallonsylt. När då svarar jag? Om en halvtimme, vi är på väg till Junsele. Okey det går bra. Fram med plättlagg. Nu är det bråttom. Efter en halvtimme är plättarna klara, just som tre små grabbar rusar in, hungriga äter dom sina plättar fortsätter sedan vidare. Visst kan man kalla det lycka utan gräns? Att leva i stunden nypa chansen, Deras tack och kramar värmer sedan resten av dagen. Jag fick 7:50 av Oskar för lunchen. Resterna av hans veckopeng.

Holafors