Pensionärer

Vår gård i Holafors
Vår gård i Holafors

Det positiva med att vara pensionär är att kunna ta vara på tiden, göra som man vill. Inte behöva kliva upp och gå ut i kylan, mer än att hämta dagens tidning för att sedan krypa ner i sängvärmen igen. Dricka kaffe, läsa tidningen, sedan ligga kvar och titta på The Vouice på TV. Äta frukost, invänta dagens post. Glädjas åt att kroppen fungerar någorlunda. Vi kan få bo kvar i vårt hus möta en ny sommar. Tillsammans.

PENSIONÄR.
Ja nu är man pensionär
undrar vad det innebär
Ska man gå på träff med PRO?
Eller på servicehus bo.

Näe jag ska leva vara aktiv till hundra
Hur ska det gå till, lär nog många undra.

Acona macata
Lev en dag i sänder
och du ska få se
så mycket roligt som dig händer.

Ur min diktbok/ Känslor

Vi hörs…….

Ränderna går aldrig ur

Vi var barnvakt igår till vårt 11:e barbarn Jacob, en liten livlig kille på två år. Jaha tänkte jag, när vi blev ensamma med varandra, hur ska det här gå? Det ska lekas, byta blöjor, matas, sova middag mm. Men efter 55 år fanns rutinerna där. Det var bara att köra igång. Klart var att Jacob visste det mesta, fick lära momma och moffa hur vi skulle göra. Det blev mycket hoppa springa, kurragömma, läsa saga, titta Tv, lyfta, bära, kramar, pussar, så när det var dags att sova middag var det skönt att få krypa ner i sängen och njuta av små knubbiga armar om halsen. Visst är vi trötta idag, lite stel, ont här och där, men laddade med en härlig energi.

Nu ska jag baka skorpor.
-32 grader idag.

Vi hörs….

Bysjöforsen

Bron vid Näset oktober 2009
Bron vid Näset oktober 2009

När jag skulle bestämma Entrebild till min blogg, så fann jag Staffan Westbergs bild av min barndomsfors på Bysjösidan som självklar. Den rymmer så många minnen. Där lekte jag och min bror som små. Från början utan föräldrarnas tillåtelse, men oj vad spännande det var.
Vi kunde stå hur länge som helst på bron och kasta pinnar, följa deras virvlande färd. Forsen var den sista jag tog faväl av när jag lämnade byn för att gå den långa vägen till bussen som skulle ta mig till skolhemmet. Bruset från forsen var det första jag hörde när jag på hemväg närmade mig den. Så tack Staffan. Kommer i ett senare tillfälle att berätta mer om forsen.

Idag har vi -29 grader. Våren och sommaren känns avlägsen.

Vi hörs…..

Att vara nyfiken

När jag som 53-åring beslöt mig för att läsa 25 p Mental träning vid Skandinaviska ledarhögskolan i Örebro och berättade det för våra barn, sa vår son Jonnie: Mamma dö inte nyfiken, lyssna till ditt hjärta. Visst, jag tänker inte dö nyfiken, jag lyssnar till mitt hjärta. Vilket innebär att jag ofta känner att jag är på ”fel ställe”. Men oj, vad roligt jag haft och kommer att få. Nu har jag kastat mig in i bloggandets värld. Vårt barnbarn Peter kom med frågan, Varför öppnar du inte en blogg Momma? Ja kanske det, men hur gör man? Tur att det finns hjälpsamma människor som Lars-Eric Forssén och Anita Berglund. Med deras hjälp ska jag på staplande steg komma igång.
Eller som poeten Robert Fors skriver:
” Två vägar gick åt olika håll i skogen och ja…
jag tog den som var mindre använd.
Och det gjorde skillnaden”

Vi hörs…..

Förutseende

Någonting som vi länge har diskuterat är, vad gör vi med källartrappan? Trappräcken saknas. Brant och bedrövlig är trappan. Därnere har vi tvättmaskin, pelletspanna, potatiskällare mm. Det löste sig, gode vännen Assar fixade ledsänger. Så var vår uppgift att göra resten. Jag fick uppgiften att bestämma höjden, hålla i objektet, vara hantlangare. Problemet om det nu är ett problem, är att vi båda är lite handikappade. Jag med mina svaga knän, Kjell med sin rygg och dåliga syn. Men efter många skratt, pustande och Kjells svordommar sitter trappräckena där.Vi kan tryggt gå upp och ner i trappan utan rädsla för att ramla och bryta både huvud och ben. Stolt ringer vi våra barn och berättar om vår bragd. Får som svar: Ni skulle ha väntat på oss, vi skulle ju hjälpa er. Vi vet. Imorrn ska vi montera in en ny köksfläkt.

Vi hörs…..

Junsele & Holafors