Vi bevistade en begravning i helgen, där vi tog avsked av en familjemedlem och vän.En fin stund där sorgen förde oss tillsammans, men lämnade frågor som förblir obesvarade.

Kjells mor sa ofta när hon nått hög ålder : En ung kan dö, men en gammal måste. Där är vi nu både Kjell och jag.

Jag har alltid sett döden för äldre som naturlig. Tror det bottnar sig från min uppväxt, i min lilla skogsby Bysjön.  Då en liten väglös by med 10 gårdar,där sammanhållningen, livet och döden var en naturlighet , bland både människor och djur.När någon äldre lämnade jordelivet, samlades alla bybor ung som gammal och tog avsked.Lärarinnan,läste en bön, alla sjöng tillsammans en psalm, innan kistlocket lades på och färden gick till kyrkbyn med häst och släde eller vagn, beroende på årstid.Alla i byn, ung som gammal gick vi med, följde den avlidne en bit på vägen mot det okända,   innan vi vände hemåt till sorgehuset, för att bli bjudna på kaffe ock vetekringlor.  Att den efterkommande jordfästningen blev ett avbrott i det vardagliga, och ett äventyr för oss barn, har jag beskrivit i min bok / Skolhemsongen.

Den italienska nobelpristagaren Quasimodo skriver i sin korta dikt :

”Var och en står ensam på jordens hjärta

genomborrad av en solstråle-

och plötsligt är det afton.”

Dagens citat : De flesta rädslor är självcentrerade. Om vi arbetar med oss själva kan vi ofta vända oron till tro och tillit.

+ 10 gr…                                                                    vi hörs …