Jessica i arbetstagen

Visst håller ni med om att hösten ger vemodstankar ?Eller som någon har sagt att hösten är den svages vår.Nästan alla våra fina fåglar har lämnat oss nu.Måsen som satt på sin stolpe varje morron ,när jag hämtade tidningen,hälsade mig go´morron väntande på sin mat. Trasten, staren, bofinken , flugsnapparen m.fl. Kvar är hackspetten, sädesärlan,koltrasten. Men det blir  så tyst,när fågelsången tystnar. Vemodigt… Får vi träffa er igen nästa vår ?

Vemodstankar får jag också när trädgårdmöblerna tas in, Jessica och pojkarna var hemma i går, hjälpte oss med det,plus andra små saker som vi har svårt att klara av. Vintern är lång kommer vi att få sitta ute och njuta av allt det vackra sommaren ger även nästa år också ?

Men mamma , säger Jessica:” du lever ju i nuet, njut av det.”   Javisst! men  när man blir äldre så är framtiden så kort. säger som mor Ada sa : ”Ji skö fo si sjålv då ji bli gämmal”…

Avslutar idag med pappa Johans dikt: Augustinatt  som han skrev 1947. Rätt så lång men aktuell även idag .

AUGUSTINATT

Augustinattens gråa slöja, skymmer skog och äng där den drar fram,

Stormen tjuter, träd sig böja, regnet piskar torn och stam.

Vad döljer en augustinatt under tiden ?

Träd ,buskar, granar, viden, växlar form i ojämn takt, som av vredens makt.

Vagabondens släpande raspande steg i gruset. Flickan på vägen, lätt klädd blir rädd.

Springer snett över teg till huset.

Molnen skingras stormen avtar, nu tycks man äga det man har.

En natt i oändlighetens himlakupa, vakar över oss och de som stupa.

Gamla månen ler, över oändlihetens vidder ser.

Älskande varan omfamna, människor som i fält dör i gravar hamna.

Andra  vid dans står i kö, väntar på sin mö.

Kräftan i viken, djupt besviken av månens kalla hjässa, de sig mot bottnen pressa.

………………………………………………………………………………………………………….

       av Nils Johan Eriksson.   Bysjön   1947