Det här hände för en vecka sedan. Barnbarnet Albin som bor i Sollefteå fyllde elva år den dagen. Vi skulle uppvakta. Kl 7.00 hoppar jag in i duchen. Ute är det minus 25. – Intvålad, med hårinpackning står jag där och vattnet TAR SLUT! Ropar på Kjell som yrvaken kommer rusande. Vi bor i villa med eget vatten. Djupborrat. Jaha det kunde jag vänta mig, vatten he…t har frusit. Med de orden rusar han ner i källaren, kommer lika fort upp. Jag måste ut…. Inte nu, säger jag huttrande. Påklädd försvinner han ut i mörkret och kylan. Vad gör jag. Till saken hör att han har ryggskott. Får på mig kläderna, tar ficklampan och rusar ut. Ute på tomten har vi en tre meter djup ”brunn” som inneh. pump som tar upp vattnet. Dit leder spåren. Brunnslocket är borta, lyser med ficklampan ner i mörkret. Där står Kjell på en stege Jag sitter fast. Jag tar ett djupt andetag. Vad skulle du dit för, du är 76 år, har ryggskott… Hjälp mig.. ropar han. Så småningom kommer han loss, kommer upp. Omskakade går vi in i värmen.På efter middagen fick vi vattnet tillbaka, jag fick duscha färdigt. Men nån Sollefteå resa blev det inte. Innan vi somnar den kvällen frågar jag Kjell igen: Vad skulle du dit ut för? Kolla, är det enda svar jag får innan han vänder sig om och somnar.

Vi hörs…

Hade igår slagit oss ner framför TV med en kopp kaffe och resterna av julkakorna. Damernas skidskytte ska just börja. Då ringer telefon. Vem vågar ringa nu är Kjells kommentar. Jag svarar. Hej Momma, det är Oskar (8 år). Får jag fråga om en sak? Javisst svarar jag. Kan vi få komma in hos er och äta lunch. Plättar med vispgrädde och hallonsylt. När då svarar jag? Om en halvtimme, vi är på väg till Junsele. Okey det går bra. Fram med plättlagg. Nu är det bråttom. Efter en halvtimme är plättarna klara, just som tre små grabbar rusar in, hungriga äter dom sina plättar fortsätter sedan vidare. Visst kan man kalla det lycka utan gräns? Att leva i stunden nypa chansen, Deras tack och kramar värmer sedan resten av dagen. Jag fick 7:50 av Oskar för lunchen. Resterna av hans veckopeng.

Därför tar jag mod till mig och startar upp denna blogg lite försiktigt. Hoppas att ni därute vill följa mig framöver. Jag kommer att blogga om vad livet har att ge var dag, när man nått en ålder där kroppen börjar sitt ”avecklingsjobb”. Men kommer även att skriva om allt roligt, positivt min stora familj ger Kjell och mig. Familjen består nu av 23 personer. Fyra barn med respektive, elva barnbarn, ett barnbarnsbarn, tre bonus-barnbarnsbarn. Alla var vi samlade hos oss i julhelgen, 21 st på julafton. Stökigt, bökigt, men framförallt roligt.

Vi hörs………….