
Min mormor Anna Maria Salomonsson född Vesterlund var född den 1:a sept. 1882. Således för 128 år sedan i dag. Hon föddes i Krånge Junsele och bodde ”på Västbyn” Krånge till sin död. Min mormor var en riktig mormor, klädd i förkläde huvudduk. Hon var tryggheten i mitt liv när jag som liten bodde på Skolhemmet. När hemlängtan blev för svår, bad jag snällt om lov att få gå till mormor. Alla gånger jag bad om lov,så fick jag inte. Utan det var när tant Ketty var på bra humör och jag först hade gjort min syssla till belåtenhet, jag kunde få gå. Då sprang jag dit det fortaste jag kunde. Mormor blev alltid så glad när jag kom. Vi kramades inte, men hon satt länge och höll mina händer, och strök dom sakta. Jag tror hon förstod vad jag kände. Sedan bjöd hon på sura lingon och vispgrädde, det bästa hon hade. Ibland kokade hon ett ägg, eller bjöd på kaffe och hembakt kubb. Min mormor var så mild, aldrig ett hårt ord. Hon hade fött 11 barn. Blev änka när minsta barnet inte var ett år. Vi är 17 barnbarn, alla älskade vi mormor. Hennes kärlek räckte till oss alla. Men klockan gick alltid så fort, snart var det dags att gå tillbaka. <Nu måste du nog gå, men jag följer dig en bit på vägen, sa hon alltid>. Hon förstod att jag kände det svårt att gå tillbaka. Så idag på hennes årsdag tänder jag ett ljus och tänker på henne och låter hennes godhet fylla mig.
Dagens ord: Trust / Förtröstan
13gr + vi hörs……
Hennes godhet har gått i arv mamma, mormor. Inga hårda ord finns hos dej heller, bara kloka, bästa mamma.
Tack snälla, och från mig till dig. kram
Kan bara hålla med dig Madde och hoppas att det förs vidare i nästa led också ,du har ju fått lite eller hur .Även jag har fina minnen från gammelmormor är glad att jag fick träffa henne ,minns än idag stora salen där det vankades fika vid kalas, samt skafferiet med alla godsaker och majblommor på väggarna ,det lilla fönstret där man låg på magen och spanade på allt som hände utanför .Har haft glädjen och turen som fått följa mormor, mamma dit , det är jag väldigt tacksam för Mona.
Mona det har vi nog alla ärvt, och tänk att Linda hamnade mittemot Mormors hus. Alltig går bara runt, som mor Ada sa. Kram