När man kommer upp i min ålder, har jag förstått att det är det mycket väntan. Vad väntar jag på? Om man som jag är vaken tidigt på morronen väntar jag på att tidningen ska komma. Man väntar som jag tidigare berättat att postbilen ska komma. Man väntar på att någon ska ringa. Är det kallt väntar man på att kylan ska ge med sig. Snöar det väntar man på att det ska sluta, sen väntar man att få skotta. Sen väntar man på att få se sitt favorit program på Tv. Sen väntar man på att få gå och lägga sig för att få stiga upp och vänta på tidningen. Tycker ni att det hörs tråkigt. Jag har lärt mig att leva i nuet, ta dagen som den kommer, snart är det vår, då spritter det även i en gammal gumma, saven rinner till. Man blir glad för det lilla, en blomma en fågel som kvittrar, små rännilrar över gården. Gläds över att mina knän fungerar någorlunda och att även om det går sakta att  ta sig fram så blir jag väntad på. Min fibromyalgi som jag plågats av i så många år, hindrat mig finns ej mer. För några månader stod jag på  Stockholms central i en kö och ”väntade”. Hade köpt Stockholms sovenirer på beställning till två barnbarn. Står vid soveniershopen. Fram för mig står en ung kille. Söker förtvivlat efter svenska mynt i sina fickor. Kön bakom växer. Jag frågar expediten. Hur mycket fattas det? Två och femtio. Plockar upp pengar lägger på hans ”hög” säger Please take it! Han vänder sig om, ler med hela ansiktet och ger mig en stor varm kram säger: ”Merci madame” kysser mig  på kinden och försvinner snabbt till vad jag förstår ett väntande tåg. Kyssen bränner på kinden när jag själv skyndar till min väntande buss. Tänk vad två kronor och femtio öre kan göra mig och en främmande  människa glad och tacksam. Mitt motto är: Gör en människa glad varje dag, och du får lika mycket tillbaka.

Vad väntar jag på nu? Jo min scanner så jag får visa alla fina bilder jag har.

40 cm snö på 2 dar -5 gr.   vi hörs…