Vad det enkla kan vara svårt ibland när man blir äldre. Ta bara det här med att promenera. Har alltid älskat att promenera året runt, i skog och mark på vägar, i alla väder. Bara ta på sig kläder efter årstid och gå ut. Jag har ”dåliga” knän, ledkapslerna nöter mot varandra, att då promenera på en knölig oplogad väg är ett elände. Man vill ju njuta av solen, titta sig omkring, se förändringar i naturen. Omöjligt på grund av dessa knölar. Men envis som jag är knatar jag mig fram och tänker att snart är det vår och ”den som väntar på nåt gott väntar inte för länge”. Men ont gör det. Som äldre får man glädja sig åt det lilla. Vårfåglarna som sjunger så glatt vid fågelbordet. Räknade till 9 olika arter igår, plus en sparvhök som brukar gömma sig i granen redo för anfall. Hästarna från ridskolan med sina ryttare som rider förbi är ett härligt vårtecken, samt att grannen Ebbe tänder brasa och grillar korv ute. Snart kommer också barnbarnen till oss på sportlov. Då blir det liv i luckan. Då glömmer vi alla krämpor och blir som barn på nytt.

Kl. är 6.00 på morron, det ljusnar ute -7gr.   vi hörs….