Jag har sagt det förr och jag säger det nu. Man blir lätt nostalgisk  när åren går och det glesnar i leden. Som nu när vi sörjer  Kjells bror. Vi tänker tillbaka på alla år som gått. Alla år vi fick tillsammans med föräldrar, syskon. Vart tog dom vägen. Kjell och jag är dom sista nu. Hur ska vi förvalta den tiden. Visst, vi ska leva i nuet, ta var dag som en gåva. Men behöver bara se oss omkring, så dyker minnen om det förgångna opp, som t.ex. väggen.  Väggen med saker, ”Dragkistan” som jag ävde av Kjells mamma som hon ärvde av sin mamma Märta Sundvall. Mormor Märta berättade för mig att när hon som 18 åring tjänade som piga hos prosten Frisendal i Näsåker, beställde hon dragkistan hos en snickare i Lidgatu.Hon fick spara en hel årslön för att kunna betala den,året var 1898. En klocka hänger också på väggen, Kjell ärvde den av Lisa Fjäll 1954. En spinnrock med en ” prydnad” som Kjells morfar August Sundvall snickrade med en morakniv under en lång vinter i timmerskogen, som fästmö gåva till Kjells mormor Märta. Lingarns hävor som  Farmor Irene sått ,häcklat ,spunnit, tillsammans med Stina Mohlen nån gång på 40 – talet. Fårullsax.trissor till en gammal vävstol. Rana som jag vävt ,skolästar från förr mm. Vem sätter värde på sånt idag?  Men till alla unga som tycker att sånt är skräp, säger jag som min mor brukade säga .      ”Ni skö fo si hur gött det ä å bli gämmal när ni sjålv ä där”

Dagens citat : Njut av livet det går inte i repris.

+ 12 gr…                                                   vi hörs …