När jag skulle bestämma Entrebild till min blogg, så fann jag Staffan Westbergs bild av min barndomsfors på Bysjösidan som självklar. Den rymmer så många minnen. Där lekte jag och min bror som små. Från början utan föräldrarnas tillåtelse, men oj vad spännande det var.
Vi kunde stå hur länge som helst på bron och kasta pinnar, följa deras virvlande färd. Forsen var den sista jag tog faväl av när jag lämnade byn för att gå den långa vägen till bussen som skulle ta mig till skolhemmet. Bruset från forsen var det första jag hörde när jag på hemväg närmade mig den. Så tack Staffan. Kommer i ett senare tillfälle att berätta mer om forsen.

Idag har vi -29 grader. Våren och sommaren känns avlägsen.

Vi hörs…..