Jessica med Bombi-bitt och ridläraren Karin med Omikron.

Inger Franzen, Birgitta Svensson, Helene Lundin, Paula Lundin och Jessica Häggkvist på Bombi-bitt samt Madeleine Häggkvist.

Det var så här det började år 1974. Sex hästintresserade flickor nästan bosatte sig hos  Ingelssons i Holafors där dottern Karin fått en ridhäst. Våra flickor Madeleine och Jessica tjatade till sig shettisen Bombi-Bitt, Birgitta fick en Whels=/Vando och Helene och Paula  kom med fjordingen Gumman. Så var vi gång med Ryttarföreningen HRF. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag drömma om att jag nu år 2010, skulle få sitta och se  ungdomar rida förbi. Ett nytt ridhus och ett nytt stall har vuxit upp under åren, till glädje för alla ridintresserade. Hoppas att ni frivilliga som ställer upp orkar . Jag vet vad som krävs och önskar Er Lycka till och kraft att fortsätta.

Åh vad jag längtar till sommaren. Efter en lång tung vinter få ljuset och värmen åter. Ju äldre man blir ju mer värdesätter man saker, som att bara kunna få gå ut och sätta sig ner, titta på hur naturen förändrar sig. Lyssna till fåglarna. Äta  frukost och dricka kaffe ute. Att det sedan även blir jobbigare när blommor och gräsmattor ska skötas gör inget, det är det som ger energi och motion inför kommande vinter. Just nu krattar vi och förbereder för att sedan kunna njuta. Sädesärlan gör oss sällskap som vanligt om våren. Skogsduvan kuttrar hemtrevligt, och tranornas skränande skär genom luften. Då är man rik, då är man kung som barnbarnen säger.

vi hörs…………

Hörde på radio en forskare som talade om Egen tid. Vi kvinnor speciellt, behövde en egen tid. Minst 1 timmes ostörd tid per dag, enligt forskaren.. Nu undrar ni nog hur får man det? Jag har hela dagen full, av jobb hem, barn mm. säger ni… För mig är det inget nytt. Det gäller att ta vara på stunden, när den kommer. Leva i nuet. Lära fam att nu är det min tid.  Det kan vara att gå ut på promenad ensam. Ringa en vän utan att bli störd. Ta ett bad. Meditera, stänga ute vardagen. Jag har min morrontid. Kl 4 varje morron går jag upp, är morronpigg. Får ofta frågan vad gör du kl 4.00?  Jag brukar svara / jag gör ingenting. Men det är inte sant. Jag kokar kaffe, hämtar tidningen, läser den medan jag dricker mitt morronkaffe. Sitter en stund vid datorn. Mediterar sedan fram till kl 6.00 när jag går upp med kaffe och tidning till Kjell och vi tillsammans tittar på Vakna med The voice på Tv . Det har inte alltid varit så. Men en Egen tid har jag prioriterat under alla år, även när barnen var små. Försök får ni se att det går. Man är inte egoistisk, bara förståndig. Ni kommer att må bra och fungera bättre.

Lycka till!                   vi hörs………..

Bertils affär var ryggraden i Holafors. Inte bara affären utan också dess innehavare Bertil och Evy Lundin. Två speciella människor, med ett stort varmt hjärta. På den affären kunde man köpa allt, det som inte fanns hemma beställdes hem. Där fanns mat, kläder,verktyg, husgeråd. En bensinpump fanns ute på gården. Båda makarna var sociala och hjälpsamma. Bertil alltid glad och språksam, hans berättelsekonst var ovärdelig. Evy den milda, lite tysta, höll sig lite i skymundan, men fanns ändå där, när någon behövde hjälp eller rådgivning. De ställde upp för byn, vid sammankomster som födelsedagar, begravning, byfester fanns dom med. Under anläggningstiden när kunderna blev flera, anställdes två butiksbiträden. På affären träffades man, stannade kvar och diskuterade, dryftade dagens och livets händelser och problem. Kanske gick man hem lite lättare i sinnet. Jag fick själv glädjen att arbeta på affären en sommar. Familjen ville få ledigt, åka bort ett tag. Hade inte arbetat på affär tidigare, var själv ung, fick en ännu yngre flicka till hjälp. Kan än idag inte förstå hur dom vågade lämna ansvaret över affären till oss. Det var en rolig tid, men utvecklingen och avvecklingen av byn gjorde att affären upphörde. Evy och Bertil är sedan länge borta, men minnena  finns kvar och tacksamheten över att jag fått uppleva en tid av ett liv som inte finns att få längre.

vi hörs………

Evy och Bertil Lundin på sin 60 åriga bröllopsdag.

Igår fick jag en snilleblixt. Har fått och haft många, många snilleblixtar efter det jag lärde mig leva med mental träning. Självförtroendet växer och man vågar göra saker, vågar vara den man innerst inne är. Våga vara den du är, var också titeln på de kurser jag höll i Mental träning.  Tillbaka till Snilleblixten. Jag har ”gjort om mig”. Hempermanentat mitt hår,ser ut som ett troll.Men det är positivt om än inte så vackert. Jag får mig ett gott skratt varje gång jag ser mig i spegeln. I förrgår blev jag bara deppad när jag såg mig själv långhårig och vinterblek. Att min kropp strular och bråkar med mig, kan jag inte göra så mycket åt, eller hur?  Här får ni min dikt/

TARANTELLAN

Jag önskar jag vore en Tarantella, efter behov kunde ömsa mitt skinn.

När man känner sig som 17 innuti, fast kroppen visar en 73-årig kvinns,

med hängbröst, rynkor, och sladdriga lår. Men jag vägrar att tantpermanenta mitt hår.Jag vägrar att gå i stickad blus och kjol. Jag vägrar att gå i fotriktiga skor.

Jag njuter av att göra som jag vill, önskar ibland att tiden stod still. Vad andra tycker och tänker jag ej bryr om.  Jag vill ändå inte vara som dom.

Ähh!!  Jag struntar i mitt Tarantellaskin, är 17 inuti om någon vill titta in.

……………………………………………………………………………………………

Flera snilleblixtar, och om hur man vågar med Mental träning, kan ni läsa i min bok MIRAKLET.

Vi hörs………….