Ja så har man klarat av det här med fotvård än en gång. Helt själv. En gång i månaden brukar jag ta till sax, fil, pincett och fixa våra fötter. Men nåt konstigt är det.Mina fötter kommer längre bort från kroppen för varje gång. Jag når dem snart inte längre. Sedan sitter det två stora ”bomber” i vägen, men efter  nått som liknar ett gympapass, med stön,stånk och suck, så är det fixat.Jag har vunnit än en gång. Över vad då? Jo , åldern, stelheten, kroppens förfall. Jag svävar som på moln, med mina fötter, i en månad till. Nu blir detKjells tur, lite lättare jobb för mig. Hans fötter sitter där dom ska…….Vårkrattningen fortsätter som vi börjat ,mellan snö högarna. Två tranor flög över oss just som vi satt och tog en paus.De flög söderut. Var nog ute för tidigt,hittade nog inget öppet fält och vatten här uppe än. Det här med askmolnet känns oroande, naturens kraft är mäktig.

– 2,6 gr.  vi hörs ………

Ett säkert vårtecken hos oss är att det är dags för däckbyte. Vi kör inte så mycke numera, men däcken måste ändå bytas på lagenlig tid. I år fick vi också lov att köpa nya däck, vi köpte 4st. Marangoni. Håller dom lika länge som dom gamla så behöver vi nog inte köpa däck fler gånger under vår levnad. Vi hade ju turen att vinna vår bil på Bingolotto för 10 år sedan, så den blir nog också oss trogen livet ut. Känns konstigt att säga så, men så är livet. Någonting annat vi gjort idag är att vi har krattat undan allt fröskal från fågelborden, 7 skottkärror fulla blev det. Blir nog flera när snön smält bort helt. Många nya vårfåglar har anlänt, tillsammans med övriga vinterfåglar kunde vi idag räkna till 15 olika arter.  I rabatten utanför köksfönstret börjar vårlökarna titta upp, trädgårdsdammarna börjar skymta fram och det går att  gå på gräsmattan mellan snöfläckarna.  Nu är det vår!!

kvällsol 7 gr.+      vi hörs…..

Ketty Boeng född Boja, arbetade som föreståndarinna under alla år  skolhemmet fungerade som hem för oss skolbarn. Med fast hand och sträng diciplin uppfostrade hon oss till lydnad och en bra start i livet. Många var dom som ansåg att hon var för sträng. Som for illa av den diciplinen. Jag lärde mig att det fanns en mjukare sida, som vi alla har. Tant Ketty och jag blev så småningom goda vänner, ända in till hennes död. Hon levde då ensam sedan hennes make Calle och sonen Olavi gått bort. Återvände till Junsele och Gunillagården där hon fick god vård.

Junsele skolhem 1944. Här bodde vi 40 st barn, i olika åldrar, från 7 till 13 år. Vi delade på 4 st. sovsalar. Två st dagrum, en gemensam matsal. Alla vistades vi tillsammans på dessa utrymmen. Inget eget utrymme, annat än vår egen säng, eller på toaletten. Jag är ändå glad att jag fått uppleva detta. Vi fick lära oss att ta hänsyn, att umgås med andra. Trots så många barn som vistades där dag som natt, fanns det bara 4 st i personalen. I dag hade det inte varit möjligt. Mat, städ, tvätt, fostran, allt ansvar låg på dessa fyra. Kan nu känna en postum tacksamhet till dessa ”Tanter”som vi kallade dem. Sänder även en hälsning, om det är något skolhemsbarn som läser detta.

Jag är en skolhemsonge. Hösten 1944 byggde dåvarande Junsele kommun ett nytt fint skolhem till oss ”utbyssbarn”.  Våra byskolor hade lagts ner och vi blev inackorderade på detta skolhem. Vi var 40 st. barn som bodde där. Bilden är från första examensdagen sommaren 1945. Jag står längst ut till höger. Åh vad vi längtade hem, att efter ett helt år bara varit hemma på skollov. Om hur det var att bo på skolhem har jag skrivit i min bok SKOLHEMSONGEN. Visst hade vi det bra, fick fin omvårdnad,  men vi saknade föräldrarna, hembyn. Den känslomässiga delen. Skolhemmet upphörde året 1955. Barnantalet i byarna hade då minskat, vägnätet var utbyggt och skolskjutsar hade satts in. Att skolhemsåren har präglat oss alla har jag förstått,  genom alla kontakter och berättelser  som jag fått, efter det jag skrivit min bok. Ingen som inte upplevt  att bo på skolhem, kan nog förstå hur det var. Än värre var det nog för barnhemsbarn, som inte hade varken hem eller föräldrar att komma hem till.

vi hörs……