Vi sitter i rummet framför TVen Kjell och jag, lite slöa avslappnade tittar på kvällsnyheterna. Har nersläckt i köket, endast lite skymmning. Vi lider över alla takras som drabbat flera personer och orter. Snart rasar väl vårat tak också, säger Kjell. Vi är båda hjärtsjuka, har blivit förbjudna av barnen att gå upp och skotta taken, vilket vi kunnat förut. Vi kommer hem och hjälper er. Ja då är det för sent säger en pessimistisk Kjell. Nä så farligt är det väl inte kontrar jag. Då händer det ett braak…. Takhelvetet säger Kjell och rusar upp. Nej säger jag, det kan det inte vara.  ..Nån jävel har nog sparkat in dörrn fortsätter han. Jag går in i köket, kollar, dörrn är stängd, taket sitter kvar. Men Kjell ropar jag. ..Jag blir blöt om fötterna, och det luktar konstigt. Vi tänder lampan, då ser jag det. En flaska julglögg som har legat på en hylla i en serveringsvagn sedan före jul, har jäst och exploderat. Korken hade flugit 7 meter, glöggen 5dl har sprutat över hela köksgolvet. Trälisten i bordet bakom flaskan har flugit loss. Omskakade, något chockade står vi där och begrundar förödelsen. Sedan kommer skrattet under det vi gemensamt röjer och torkar upp. Men vilken smäll en 2,25% julglögg köpt på ICA kan ställa till med, precis när det visas takras på TV.

– 2,5 gr.  vi hörs….

I gårdagens tv-program Fråga doktorn behandlades smärta, bla. Fibromyagi. Jag har själv lidit av ”fibro smärta” men sedan 15 år tillbaka är jag smärtfri. Jag hade turen att komma i kontakt med en sjukgymnast som förde mig in på Mental träning. Vad jag förstod av gårdagens program så finns det fortfarande ingen hjälp att få förutom, medecin mot depressioner och KBT behandling där mental träning ingår.  Mental träning är en systematisk och långsiktig träning som påverkar våra tankar, känslor, inre föreställningar och beteende. Man kan inte tänka sig helt frisk, men man kan tänka sig till ett bättre liv. Det har jag gjort, som jag skrev i min dikt -1995.

Tacksamhet

Vaknar var morgon till en lustfylld känsla av glädje.

Vart tog det onda vägen? Var det bara en sägen?

Hur kan dagar fyllda av oro och smärta, helt plötsligt försvinna

Kan inte. Vill inte. Dom ens förnimma . Jag lever i nuet tar till mig var dag

Ser mig omkring som ett nyfiket barn .

Med tacksamhet jag lever, till hundra procent.  Det andra det svåra

är ej mer . LIVET HAR ÅTERVÄNT

Nordan sveper över oss idag -4gr   vi hörs ….

Nu får jag nog använda mig av Mors ordspråk, för det här verkar gå åt skogen. Det började med att barnbarnet Albin önskade sig ett förkläde och kockmössa på 11 års dagen. Sedan har det spridd sig. Har sytt förkläden i minut och parti. Har använt mig av gardiner, dukar mm. Tygförådet är slut. Då säger vår dotter Mona, Sy av gamla jeans. Nu kommer ordspråket/ ”Tok gör som tok säj” Jag har sprättat, pressat. suckat. skrattat. Visst blev det ett förklä, men undrar om mottagaren blir glad över sin present. På onsdag får jag veta  vad han tycker. Annorlunda blev det i allafall. Tog sedan en skön promenad i solen med Kjell, som bjuder på god middag idag. Man kan njuta av dagen fast det är en tråkig måndag . Den blir vad man gör den till.

Sol – 7 gr.   vi hörs…..

När man kommer upp i min ålder, har jag förstått att det är det mycket väntan. Vad väntar jag på? Om man som jag är vaken tidigt på morronen väntar jag på att tidningen ska komma. Man väntar som jag tidigare berättat att postbilen ska komma. Man väntar på att någon ska ringa. Är det kallt väntar man på att kylan ska ge med sig. Snöar det väntar man på att det ska sluta, sen väntar man att få skotta. Sen väntar man på att få se sitt favorit program på Tv. Sen väntar man på att få gå och lägga sig för att få stiga upp och vänta på tidningen. Tycker ni att det hörs tråkigt. Jag har lärt mig att leva i nuet, ta dagen som den kommer, snart är det vår, då spritter det även i en gammal gumma, saven rinner till. Man blir glad för det lilla, en blomma en fågel som kvittrar, små rännilrar över gården. Gläds över att mina knän fungerar någorlunda och att även om det går sakta att  ta sig fram så blir jag väntad på. Min fibromyalgi som jag plågats av i så många år, hindrat mig finns ej mer. För några månader stod jag på  Stockholms central i en kö och ”väntade”. Hade köpt Stockholms sovenirer på beställning till två barnbarn. Står vid soveniershopen. Fram för mig står en ung kille. Söker förtvivlat efter svenska mynt i sina fickor. Kön bakom växer. Jag frågar expediten. Hur mycket fattas det? Två och femtio. Plockar upp pengar lägger på hans ”hög” säger Please take it! Han vänder sig om, ler med hela ansiktet och ger mig en stor varm kram säger: ”Merci madame” kysser mig  på kinden och försvinner snabbt till vad jag förstår ett väntande tåg. Kyssen bränner på kinden när jag själv skyndar till min väntande buss. Tänk vad två kronor och femtio öre kan göra mig och en främmande  människa glad och tacksam. Mitt motto är: Gör en människa glad varje dag, och du får lika mycket tillbaka.

Vad väntar jag på nu? Jo min scanner så jag får visa alla fina bilder jag har.

40 cm snö på 2 dar -5 gr.   vi hörs…